Kuckeliku

En dikt av den svenska författaren och poeten Magnus Elmblad (1848-1888)

Ack, fins väl på jorden en menska så säll
Som tuppen, den glada kamraten?
Han går och flanerar från morgon till qväll
Och slipper att träta för maten.
Han kryper till kojs klockan strax efter sju,
Och när han har lust, kan han ta sig en fru
och sjunga
Och sjunga sitt: kuckeliku!

I solskenet går han och tar sig motion
Han kråmar sig stolt för hvar höna.
De kackla så kärligt – och han är mormon:
Det få älskarinnorna röna!
Hos kökspigan står han så innerligt väl

-Han älskar små pullorna, en efter en,
Och stolt i sitt Harem han står på ett ben

Och sjunger
Och sjunger sitt: kuckeliku!

Hur var det han sa’, när hon kysste’n?
Hon ger honom gryn och potatis, min själ,
Och välling, i fall han är lysten.
Hon smeker hans fjädrar hon stryker hans rygg
Och han står belåten och kräfstinn och trygg
Och sjunger
Och sjunger sitt: kuckeliku!

Men också är tuppen så pyntad och grann
Som trots någon sprätt uti staden.
Ja, sträcker han på sig, han liknar minsann
En löjtnant, som går i paraden.
Han liknar en löjtnant, som går och slår dank –
Han går på sin sophög, högfärdig och pank,
Och sjunger
Och sjunger sitt: kuckeliku!

I hönshuset står han på öfversta pinn’
Den blodröda kammen han lyser så bjert,
Precist som en brinnande fackla,

Och svänger han så på sin brokiga stjert,
Af kärlek små pullorna kackla,
Med indragen mage och framskjutet bröst
(Precist som en löjtnant) han höjer sin röst
Och sjunger
Och sjunger sitt: kuckeliku!

Alldeles som kungen på slottet –
Och stackars den höna, som sent kommer in:
Hon dyrt får umgälla det brottet.
Han far som en tätting från vägg och till vägg,
Han sparkar omkull både hönor och ägg,
Och sjunger
Och sjunger sitt: kuckeliku!

När gryningen tänder sin flamma i skyn,
Rödfärgande skogar och dalar,
Är tuppen den förste, som vaknar i byn,
Och vildt som en galning han galar.
Han krafsar bland daggmaskar, stickor och bla’n,
Han håller ett väsen som sjelfvaste fan
Och sjunger
Och sjunger sitt: kuckeliku!

Ja, finge jag välja, jag valde bestämdt,
Att lefva som tupp med min höna.
Tänk bara: att dyrkas af hönshjernor jemt
Och all deras kärlek få röna!
Ja – vore det inte en rörande grupp,
Om bland mina hönor jag stode som tupp
Och sjönge
Och sjönge mitt: kuckeliku!..
.

Annonser

3 comments

  1. annepauline

    Den poeten hade minsann studerat både tuppar och hönor. En utomordentligt strålande dikt fick han till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s